Televinken flyttar in

Scenkonstmuseet har fått finbesök i form av självaste Televinken. Sveriges mesta marionettdocka är främst känd från tv, men har även en karriär som skiv- och scenartist bakom sig. Nu ska han ingå i museets huvudutställning På scen.

När Televinken gjorde tv-debut 1964 tog han inte bara klivet in i rutan, han klev rakt genom den och vidare in i vardagsrummet hos i stort sett varenda tv-tittande svensk. Det var Anita Lindman Lamm, barnhallåa på Sveriges Television, som fick idén om att använda en docka i sitt barnprogram. Hon införskaffade en under en Londonresa och väl hemma igen bad hon kollegan Ola Lundberg, som arbetade som driftstekniker, om hjälp.

Televinken skötte snacket 

– Det var svårt att förvänta sig någonting alls, för det var aldrig meningen att det skulle bli något. Jag fick frågan om jag kunde hålla dockan i sändning och svara ja och nej, så det gjorde jag. Efteråt konstaterade vi att det var Televinken som skött snacket och Anita som svarat ja och nej.

För Ola Lundbergs del blev det startskottet på ett framgångsrikt liv tillsammans med Televinken, en samvaro som nu är uppe i dryga 60 år. Namnet kommer från en tävling där barn fick skicka in namnförslag och vinnande ur striden gick Televinken. Ola höll bokstavligt talat i trådarna och gav röst åt dockan. När de behövde en bättre marionettdocka byggde han en egen, den docka som nu flyttar in på Scenkonstmuseet.

Postsäckar med beundrarbrev

Televinken blev snabbt omåttligt populär hos både barn och vuxna. I dagens mångkanaliga medieutbud kan det vara svårt att förstå hur stort genomslag den nyfikna dockan faktiskt fick. Som mest fick han flera postsäckar i veckan med beundrarbrev och frågor från tittarna. En förklaring, enligt Ola Lundberg, är att Televinken var först ut med mycket, bland annat med att vara obstinat på bästa sändningstid.

– Du måste föreställa dig en helt annan tidsålder. Det här var när barn var snälla och lydde sina föräldrar. Då kommer Televinken och ägnar sig åt bus, visserligen försiktiga bus, men ändå.

Poliser och publiktryck

Anita Lindman Lamm och Ola Lundberg använde aldrig manus och repade heller aldrig innan vare sig tv- eller scenframträdanden vilket gav utrymme för viss spontanitet. En gång utbrast Televinken, mitt i direktsändning, att han inte tyckte om poliser. Det visade sig snabbt att det fanns en hel del anställda vid ordningsmakten bland de trogna tv-tittarna som tog allvarligt på det han sa.

– Det dröjde inte länge innan polisen hörde av sig, men det hela slutade rätt bra. En polis som hette Lasse var med i några avsnitt, Televinken fick prata av sig med honom och kom väl i stort sett över sin motvilja mot poliser.

Parallellt med tv-karriären gav Televinken sig ut på välbesökta gästspel i folkparkerna tillsammans med Anita och Ola. Televinken gav också upphov till egna böcker med tillhörande lp-skivor och trion gav sig ut på signeringsturnéer.

– En gång skulle vi signera böcker på ett varuhus i Skövde och vi blev anvisade att sitta på en avsats mellan två trappor. Men arrangörerna hade missbedömt intresset, det blev snabbt så fullt på nedervåningen att vi hörde hur glasmontrarna krossades av publiktrycket.

Obstinat folkbildare

I samband med högertrafikomläggningen i Sverige 1967 fick Televinken göra ett antal egna program på ämnet. När Island skulle lägga om sin trafik året efter köptes programmen in och dubbades till isländska.

– Det är inte många som vet det, men Televinken är faktiskt internationellt känd, i alla fall på Island.

Förutom enskilda gästspel har Televinken hittills spenderat pensionen i en låda hemma hos Ola Lundberg. Och det är med blandade känslor han nu låter Televinken flytta hemifrån och bli inneboende på Scenkonstmuseet.

– Det är knappt så man vill tänka på det, saknaden kommer nog att bli stor.

”Större än en museifigur”

På frågan om hur han känner inför att Televinken gör debut på ett museum svarar han:

– Televinken är egentligen mycket större än en museifigur. Men det får gå ändå.