De har skapat Ljudskogen

Här berättar forskarna vid KTH Roberto Bresin, Ludvig Elblaus, Emma Frid och kompositören Maria w Horn om framtagandet av Ljudskogen. En av de sista pusselbitarna i huvudutställningen På Scen som nu är färdig att öppnas i helgen.

Enkelt förklarat är Ljudskogen ett musikinstrument i form av ett helt rum. En levande audiovisuell miljö med vibrerande plattor i golvet, spelbara strängar från golv till tak, föränderliga ljusinstallationer – allting med möjlighet att för dig som besökare interagera med. Ett spännande sätt att utforska ljud, klanger och att själv vara med och skapa. Framför allt är den användbar för alla oavsett ålder, funktion eller förkunskaper.

 – Som alla instrument är det väldigt fysiskt och kan användas på en mängd olika sätt. Ljud är resultat av rörelse och här kan du använda hela kroppen. Du känner ljud in i kroppen, det är en del av upplevelsen att bli ett med instrumentet, berättar Roberto som är professor vid KTH, CSC Skolan för datavetenskap och kommunikation, MID Medieteknik och interaktionsdesign.

En komposition, i grunden en femklang, ligger som ett pågående ljudlager i rummet. Vid interaktion förändrar den sig ton- och klangmässigt men också ljusmässigt. 

– Oavsett vem man är ska det fungera. Det är en enkel interaktion, enkelt att frambringa ett ljud men du kan också träna och lära dig spela mer komplexa saker, den reagerar på vad du gör, förklarar Roberto och fortsätter:  

– De flesta har sett en sträng och vet att man kan knäppa på den. När du gör det kommer signaler in till datorn. Och datorn kan styra ljudet och ljuset i strängarna, vibrationerna i golvet och ljudet i taket. Som besökare kan du påverka ljudet varje gång du slår an strängarna. En ny ton genereras och nya klanger skapas i stunden beroende på hur man har rört vid strängen och hur mjukvaran är programmerat.

Ludvig Elbaus och Emma Frid, båda doktorander vid KTH har ansvarat för instrumentets teknik och interaktion. Emma har designat det haptiska vibrerande golvet. Ludvig har tidigare jobbat med interaktiva installationer i flera olika kontexter. Ljudskogen har flera unika kvaliteter, både tekniskt och konceptuellt, som kräver en avancerad bakomliggande struktur:

– Min roll har främst varit att ta fram tekniken för att få det här att fungera. Det har inneburit att jag har valt sensorer, byggt mjukvara, dragit kablarna, byggt innanmätet, sett till att en signal åker från ett rum till ett annat.  

– Vi har byggt en infrastruktur och en miljö som vi hoppas ska bli känslomässig upplevelse för den som prövar. Men själva interaktionen och dramaturgin i den, vad som händer när besökaren gör nånting, eller ingenting – det är ett arbete som Maria har gjort tillsammans med Scenkonstmuseet.

Tonsättaren Maria w Horn som tidigare studerat komposition vid Kungl Musikhögskolan och redan är en etablerad tonsättare inom elektroakustisk musik, fick uppdraget att göra kompositionen till Ljudskogen. Ljuden har bestämts av Maria och det är komplexa strukturer som arbetats fram.

– Man kan se på det som ett instrument som reagerar när man interagerar med det men som även lever sitt eget liv, lite som en levande organism. De klingande möjligheterna för instrumentet är oändliga, så jag har definitivt gjort avgränsningar och val baserade på mitt egna tycke och smak samt gradvis hittat fram till ett ljud och ljuskoncept efter massor av tester och experimenterande. Varje gång man slår an en sträng så slumpas en av flera möjliga toner, vilka alla är multiplar av en grundton. Ljudskogen kommer därför att vara mer eller mindre dissonant eller harmonisk beroende på vilka intervall som för tillfället är aktiva i rummet, förklarar Maria och fortsätter:

– Jag har jobbat med syntes, alltså elektroniska klanger som genereras i realtid, där även karaktären på varje ton innehåller ett visst mått av slump, vilket gör att det varje gång man slår an en sträng ger en unik tonkvalitet.

Teamet och Maria har skapat något som genererar sig självt, det finns inget början eller slut utan det genereras i och med att folk interagerar med det.

– Ljudskogen låter även när ingen interagerar med den, men går då in i ett annat läge där harmoniken fryser och tonerna i femklangen långsamt modulerar med varandra. Jag gillar tanken på att instrumentet spelar med sig själv även när ingen är i rummet för att lyssna.

– Det finns ett ramverk som du som använder Ljudskogen egentligen inte alls behöver känna till. Det viktigaste vad du upplever och upptäcker nya klangvärldar, att det är roligt att utforska och testa vad som händer, avslutar Maria.

Ljudskogen är en del av Scenkonstmuseets huvudutställning På Scen och öppnar för allmänheten lördag 29 april.