Scenkonstmuseets historia

Ett museum med anor

Allt började vid den Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Där visades en teater- och musikutställning i en egen paviljong. Denna tillfälliga utställning blev startskottet för museets över 100 år långa historia där tanken om ett museum för scenkonsten funnits med ända sedan starten.

Drömmen om ett nytt museum

Den danske musikinstrumentsamlaren Carl Claudius, bosatt i Helsingborg, som hade lånat ut musikinstrumenten till utställningen och sekreteraren vid Kungliga Teatern, Johannes Svanberg, som var sekreterare för utställningen, fick idén att med gemensamma krafter försöka få till ett permanent musik- och teaterhistoriskt museum i Stockholm.

Den 12 mars 1899 grundades Musikhistoriska museet, efter ett upprop signerat av viktiga personer i Sveriges kulturelit, såsom Gunnar Wennerberg, Sven Scholander, Ivar Hallström och Lars Zetterqvist. Grunden till det nya museet lades av Carl Claudius donation av ett trettiotal instrument, samt spridda donationer som inkommit efter uppropet. Samlingen växte under de kommande tre åren främst genom betydelsefulla depositioner från Akademiska kapellet i Lund, Kungl. Musikaliska akademien och Kungl. Teatern. Den världsberömda operasångerskan Kristina Nilsson donerade instrument mellan 1902-1912. Museets föreståndare under de första 19 åren var Johannes Svanberg, i nära samarbete med Carl Claudius som sammanlagt kom att donera över hundra instrument till museet.

Ett musik- och teaterhistoriskt museum

Redan från museets start fanns idén om att införliva teaterkonsten i museet, och frågan aktualiserades flera gånger mellan 1905–1914. Den teaterhistoriskt intresserade föreståndaren, Johannes Svanberg, hade samlat teaterföremål till Musikhistoriska museet sedan dess start och bildade 1912 Sveriges Teaterhistoriska samfund. Syftet var att samla in teaterföremål till samfundet för att öppna ett teaterhistoriskt museum, helst tillsammans med Musikhistoriska museet. Starka röster i museistyreslen motsade sig förslaget som blev verklighet först nästan hundra år senare.

Ett teatermuseum

Litteratur- och teatervetaren Agne Beijer återupptäckte Drottningholms slottsteater 1921 och grundade Drottningholms teatermuseum 1925. Beijer insåg snart att samlingarna inte enbart kunde begränsas till tiden för Drottningholmsteatern utan att de även behövde täcka in både 1800- och 1900-talens teaterhistoria.

År 1930 iordningställdes därför en permanent utställning av dessa senare tiders tillskott i samlingarna och från 1945 organiserades verksamheten i en särskild stiftelse, Stiftelsen Drottningholms teatermuseum. Verksamheten med program och utställningar på Drottningholm pågick fram till 2003 då museet året innan ändrat namn till Sveriges Teatermuseum.

Marionettmuseets historia

År 1973 bildades Marionettmuseet i Stockholm inom ramen för Marionetteaterns verksamhet. I dess samling fanns mycket av Marionetteaterns repertoar mellan 1958–1997 bevarad. Delar av samlingen var internationellt material som bland annat tillkommit under teaterns många turnéer och gästspel runt om i världen.

Mellan 1973 och 1987 var musei- och teaterverksamheten administrativt knuten till Stockholms Stadsteater, därefter fortsatte museiverksamheten som egen stiftelse. År 2003 gick Marionetteatern och Marionettmuseet skilda vägar. Teatern integrerades med Stockholms Stadsteater medan museet fortsättningsvis förvaltades av Stiftelsen Marionettmuseet fram tills donationen av samlingen till Scenkonstmuseet blev klar 2011.

Musikhistoriska museet blir Musikmuseet

Musikhistoriska museet började få statliga anslag från och med 1908 och år 1932 knöts museet som en stiftelse till Musikaliska Akademien. Staten övertog sedan alltmer ansvar för det expanderande museet och 1981 kom det att ingå tillsammans med Statens musikbibliotek i den nya myndigheten Statens musiksamlingar. Vid den här tiden flyttade museet in i dess nuvarande lokaler på Sibyllegatan 2 och bytte också namn till Musikmuseet för att bättre passa verksamheten som hade breddats och ändrat karaktär.

Museets verksamhet har genom åren byggt vidare på den ursprungliga tanken om att visa upp samlingarna med både nationella och globala perspektiv och att göra detta genom interaktivitet och med klingande illustrationer. I museets barndom fick musiker spela på instrumenten i samlingen, vilket i dag inte är tillåtet.

Tre samlingar till ett museum

Tanken på ett gemensamt museum för musik och teater har funnits redan från starten, där även idéer om att innefatta andra sceniska uttryck såsom dans förekommit. Även om planerna på ett gemensamt museum rann ut i sanden under 1900-talets mitt så lades det till exempel fram ett förslag 1965 om att förlägga Musikhistoriska museet och Dansmuseet i samma lokaler på Skeppsholmen. Något som inte heller blev av.

Genom åren har flera utredningar gjorts kring verksamheten vid Stiftelsen Drottningholms Teatermuseum. År 2006 lades utredningen Klenoder i tiden (SOU 2006:68) fram, som föreslog en delning av stiftelsens verksamhet. Museum, bibliotek och arkiv skulle överföras till Statens musiksamlingar medan föreställningsverksamheten på slottsteatern även fortsättningsvis skulle ske i stiftelsens uppdrag. Den 1 januari 2010 överfördes så de föreslagna verksamheterna. Och sedan 2011 är även Marionettmuseets samling införlivad i Scenkonstmuseets.

Efter en ombyggnad och namnbyte i mitten av 2010-talet öppnade det nya Scenkonstmuseet upp sina dörrar den 11 februari 2017 och i dag är museet en del av myndigheten Statens musikverk.

Mer läsning om Scenkonstmuseets historia

Madeleine Modins avhandling Museala och musikaliska föreställningar om historiska musikinstrument – En studie av Musikhistoriska museets verksamhet 1899-1918

Inga Lewenhaupts text om Agne Beijer: Rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle. Agne Beijer och Drottningholmsteatern – till 100-årsminnet av återinvigningen 1922.