Scenkonstmuseets historia

En hundraårig historia

Scenkonstmuseet är ett museum med anor – verksamhetens historia sträcker sig över hundra år tillbaka i tiden. Här är historien om hur dagens interaktiva museum med sin omfattande musik- och teatersamling har vuxit fram.

Vid den Allmänna Konst- och Industriutställningen i Stockholm 1897 visades en musik- och teaterutställning i en egen paviljong. Denna tillfälliga utställning blev startskottet för museets över 100 år långa historia.

Drömmen om ett nytt museum

Musikinstrumentsamlaren Carl Claudius från Danmark, som hade lånat ut flera musikinstrument till utställningen, och sekreteraren vid Kungliga Teatern, Johannes Svanberg, sekreterare för utställningen, kom på tanken att med gemensamma krafter försöka få till stånd ett permanent musik- och teaterhistoriskt museum i Stockholm. Efter ett allmänt upprop i pressen om nödvändigheten av ett sådant museum blev det två år senare en verklighet.

Den 12 mars 1899 grundades Musikhistoriska museet. Med donationer av instrument och föremål från en mängd personer, däribland kompositören Gunnar Wennerberg, operasångerskan Christina Nilsson och konstnären Anders Zorn, samt genom en instrumentdonation från Claudius själv lades grunden till det nybildade museet.

Museets adress

Musikhistoriska museet hade under de tre första åren sin hemvist i det då nybyggda operahuset och år 1901 flyttade museet in på Nybrogatan 9 som efter invigning av kung Oscar II öppnade för allmänheten. Med ständigt växande samlingar har behovet av större och mer ändamålsenliga lokaler gjort att museet under 1900-talet legat på ett flertal adresser i Stockholm; Riddargatan 20 (1909–1936), Floragatan 3 (1936–1943), Munkbrogatan (1943–1950), Slottsbacken 6 (1950–1979) och sedan 1979 ligger museet på Sibyllegatan 2 på Östermalm.

Ett musik- och teaterhistoriskt museum

På uppdrag av museets styrelse sändes redan 1905 ut ett allmänt upprop om bidrag till förverkligandet av en utvidgning av Musikhistoriska museet till att bli ett musik- och teaterhistoriskt museum och därför bildades år 1912 Sveriges Teaterhistoriska samfund.

Initiativtagare till uppropet var, förutom Musikhistoriska museets Johannes Svanberg, överintendenten vid Kungliga Teatern Axel Burén, arkivarien Johan Flodmark och skådespelaren och regissören Nils Personne. Uppropet ledde till att material samlades in både hos Musikhistoriska museet och hos Teaterhistoriska samfundet. De ekonomiskt svåra åren kring första världskriget medförde dock att satsningen på den teaterhistoriska delen av museet avtog.

Teatersamlingens historia

Litteratur- och teatervetaren Agne Beijer återupptäckte Drottningholms slottsteater 1921 och grundade Drottningholms teatermuseum 1925. Beijer insåg snart att samlingarna inte enbart kunde begränsas till tiden för Drottningholmsteatern utan att de även behövde täcka in både 1800- och 1900-talens teaterhistoria.

År 1930 iordningställdes därför en permanent utställning av dessa senare tiders tillskott i samlingarna och från 1945 organiserades verksamheten i en särskild stiftelse, Stiftelsen Drottningholms teatermuseum.

Museets bibliotek, arkiv och administration samt delar av föremålssamlingen flyttade 1970 in i det nybyggda Filmhuset. 2001 gick flyttlasset från Filmhuset till Gäddviken i Nacka. Året därpå, 2002, ändrades namnet till Sveriges Teatermuseum.

Utställningsverksamheten fortsatte dock i teaterhuset på Drottningholm efter flytten till Filmhuset. I samband med den allt mer växande föreställningsverksamheten på kvällarna, då publiken rörde sig fritt bland de utställda föremålen, började man på 1970-talet diskutera säkerheten. Därför öppnade man 1982 den nya permanenta utställningen Hertig Carls paviljong (Drottningens Paviljong) framför teaterhuset. Denna utställning stod kvar, i omarbetat skick, till 2003.

Marionettmuseets historia

Marionetteatern öppnade 1958 i Stockholm. Den startades och drevs av Michael Meschke under fyrtio års tid och utmärkte sig för sitt modernistiska förhållningssätt till dockteater och med en repertoar som hämtades ur världsdramatiken. Marionetteatern nådde internationella framgångar och turnerade också flitigt runt om i världen.

År 1973 bildades Marionettmuseet inom ramen för Marionetteaterns verksamhet. I dess samling fanns mycket av Marionetteaterns repertoar bevarad. Delar av samlingen var internationellt material som bland annat tillkommit under teaterns många turnéer. Mellan 1973 och 1987 var musei- och teaterverksamheten administrativt knuten till Stockholms Stadsteater, därefter fortsatte museiverksamheten som egen stiftelse.

År 2003 gick Marionetteatern och Marionettmuseet skilda vägar. Teatern integrerades med Stockholms Stadsteater medan museet fortsättningsvis förvaltades av Stiftelsen Marionettmuseet fram tills donationen av samlingen till Statens musikverk blev klar 2011.

Musikhistoriska museet blir Musikmuseet

Verksamheten vid Musikhistoriska museet bestod av utställningar av föremål och instrument ur samlingarna men också av viss konsertverksamhet. Instrumentsamlingen bestod från början av 200 instrument men har i dag stigit till över 6 000 stycken.

Syftet med konsertverksamheten under museets första 50 år var att sprida kännedom om olika tiders uppförandepraxis, detta till exempel genom konsertserien Collegium Musicum som drogs i gång på 1950-talet av museets vänförening, som då hade en mer aktiv roll i verksamheten.

Musikhistoriska museet fick statligt anslag redan 1908 och år 1932 knöts museet som en stiftelse till Musikaliska Akademien. Staten övertog sedan alltmer av ansvaret för det expanderande museet och 1981 kom det att ingå tillsammans med Statens musikbibliotek i den nya myndigheten Statens musiksamlingar.

Museets namn ändrades i slutet av 1960-talet till Musikmuseet för att bättre passa verksamheten som sedan dess hade breddats och ändrat karaktär.

De senaste fyrtio åren av museets historia har byggt vidare på den ursprungliga tanken om att visa upp samlingarna med både nationella och globala perspektiv och att göra detta genom interaktivitet och med klingande illustrationer.

I museets barndom fick musiker spela på instrumenten i samlingarna, vilket i dag inte är tillåtet. Däremot har museet fortfarande en permanent utställning med kopior av instrument som besökare kan spela på.

Utställningsverksamheten har sedan 1930-talet haft flera personutställningar utöver sina instrumentutställningar och sedan Musikmuseets tillkomst har utställningar med mer problematiserande grund samt vandringsutställningar producerats. Tanken om ett klingande museum har levt kvar och har förutom i utställningarna också speglats i det konsert- och programutbud som funnits sedan museets start.

Museet tillhörde under 1970-talet de museer som var besöksobligatoriska för Stockholms gymnasieklasser och den pedagogiska verksamheten för barn och ungdomar har haft och har en väsentlig betydelse för verksamheten.

Sedan införlivandet i Statens musiksamlingar har museet haft som mål att vara ”… ett specialmuseum med riksfunktioner. Dess uppgift är att främja musiken, musikintresset och musikvetenskapen särskilt avseende musikinstrument, äldre musiks uppförandepraxis samt folklig musikkultur i olika länder och världsdelar.”

Tre samlingar till ett museum – 100 år senare

Tanken på ett gemensamt museum för musik och scenkonst har funnits redan från starten, där även idéer om att innefatta andra sceniska uttryck såsom dans också har funnits. Även om planerna på ett gemensamt museum rann ut i sanden under 1900-talets mitt så lades det till exempel fram ett förslag 1965 om att förlägga Musikhistoriska museet och Dansmuseet i samma lokaler på Skeppsholmen. Något som inte heller blev av.

Genom åren har flera utredningar gjorts kring verksamheten vid Stiftelsen Drottningholms Teatermuseum. År 2006 lades utredningen Klenoder i tiden (SOU 2006:68) fram, som föreslog en delning av stiftelsens verksamhet. Museum, bibliotek och arkiv skulle överföras till Statens musiksamlingar medan föreställningsverksamheten på slottsteatern även fortsättningsvis skulle ske i stiftelsens uppdrag.

Den 1 januari 2010 överfördes så de föreslagna verksamheterna. Sedan 2011 är även Marionettmuseets samling införlivad i Statens musikverks samlingar och finns tillgänglig genom Scenkonstmuseet.

Den 1 maj 2011 ändrade myndigheten namn och uppdrag. I dag ingår museet, tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket, Svenskt visarkiv, Elektronmusikstudion (EMS), och Caprice Music, i Statens musikverk.

Den 30 mars 2014 stängde museet för att under de kommande två åren byggas om till det som i dag är Scenkonstmuseet. Den 11 februari 2017 öppnade museet för besökare.

Museets chefer genom åren

Musikhistoriska museet
Johannes Svanberg, 1899–1918
Tobias Norlind, 1919–1947
Ernst Emsheimer, 1948–1973

Musikmuseet
Gunnar Larsson, 1973–1980
Lennart Hedwall, 1981–1983
Krister Malm, 1983–1999
Stefan Bohman, 2000–2008
Hans-Martin Riben, 2008–2010

Drottningholms teatermuseum
Agne Beijer, 1921–1964
Arnold Östman, 1979–1980
Barbro Stribolt, 1980–1998  
Inga Lewenhaupt, 1999–2002

Sveriges Teatermuseum
Inga Lewenhaupt, 2002–2006
Peter Gripewall, 2006–2009

Marionettmuseet
Michael Meschke, 1973–2009

Musik- och teatermuseet
Hans-Martin Riben, 2010–2013
Daniel Wetterskog, 2013–2014

Scenkonstmuseet
Daniel Wetterskog, 2014–2019
Christina Kåremo Sköldkvist, 2019–2022
Nadia Izzat 2023–