Vi minns Gunilla Palmstierna-Weiss

Scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss har gått bort vid 94 års ålder. I Scenkonstmuseets samling finns många spår av hennes långa och banbrytande karriär. 

Hon var en av Sveriges främsta scenografer med ett konstnärskap som spann över sju decennier och som sträckte sig långt utanför Sveriges gränser. Gunilla Palmstierna-Weiss (1928–2022) arbetade även med kostym, skulptur och keramik, men det var framför allt hennes avskalade och arkitektoniska scenografi som kom att bli hennes signum. 

Representerad i samlingen

I Scenkonstmuseets samling finns bland annat 30 scenografimodeller och 24 kostymer signerade Gunilla Palmstierna-Weiss. Flera av dem kommer från hennes många samarbeten med Ingmar Bergman (1918–2007), exempelvis Dramatenuppsättningarna av Rannsakningen (1966), Trettondagsafton (1975) och Kung Lear (1984).

Prisad för sin gärning

2018 intervjuade vi Gunilla Palmstierna-Weiss i samband med en stor separatutställning vid The Central Academy of Drama i Beijing och att hon tilldelats The Life Achievement Award av International Stage Art Network (iSTAN), en del av UNESCO och Internationella Teaterinstitutet. Här publiceras intervjun igen med anledning av hennes bortgång.

Intervju med Palmstierna-Weiss från 2018

– Ursprungligen hade jag tänkt bli arkitekt, vilket givetvis påverkar mitt arbete inom teatern. Jag förenar konstformerna i det tredimensionella. Jag ser skapandet av scenen som ett arkitektoniskt arbete och skådespelarna som rörliga skulpturer, säger Gunilla Palmstierna-Weiss.

Om det arkitektoniska utgör ett av spåren i Gunilla Palmstierna-Weiss arbete utgör färger och deras betydelse ett annat.

– Jag har alltid lagt upp mitt arbete efter färgsymbolik och kombinerat färgerna så att det blir som en tavla. Även om de flesta människor inte är intellektuellt medvetna om färgernas symbolik så är det något som vi har lärt oss på ett djupare plan och det bidrar till publikupplevelsen, säger Gunilla Palmstierna-Weiss.

Oväntade reaktioner i Moskva

Ett oväntat kvitto på detta fick hon år 1999 i Moskva vid uppsättningen av August Strindbergs pjäs Gustav Vasa där Gunilla Palmstierna-Weiss stod för både scenografi och kostym.

– När två av de manliga karaktärerna kommer in på scen möts de av en enorm skrattsalva och rungande applåder från publiken och jag förstår över huvud taget inte varför. Jag hade ingen aning om att färgerna jag valt på deras kostymer symboliserade homosexualitet, vilket ju i stort sett var förbjudet. Sådana misstag är lärorika.

Just denna gång var det oavsiktligt, men politiska ställningstagande är i allmänhet inget som Gunilla Palmstierna-Weiss ryggar för. För henne har politik och teater alltid varit intimt förknippade, ett förhållningssätt som hon delade med dramatikern, författaren och maken Peter Weiss (1916–1982) som var en nära samarbetspart.

Rannsakningen på Dramaten

1966 hade Weiss pjäs Rannsakningen Sverigepremiär på Dramaten. Pjäsen bygger på protokoll från de då nyss avslutade Auschwitzrättegångarna mot bödlarna i nazisternas utrotningsläger. Gunilla Palmstierna-Weiss skapade en effektfull, nästintill klaustrofobisk scenografi. Ingenting på scenen skulle undgå publiken, ingen skulle slippa undan. Scenografimodellen ingår i Scenkonstmuseets huvudutställning På scen, men lånades tillfälligt ut till utställningen i Beijing.

Gunilla Palmstierna-Weiss föddes i Schweiz 1928 och barndomen präglades av flera uppbrott och flyttar i ett stormigt Europa. Efter att ha genomlevt större delen av andra världskriget i ett rämnande Rotterdam flyttade hon med sin mamma, bror och styvfar till Sverige. Det var här hon så småningom inledde sin konstnärliga utbildning vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfack, i Stockholm.

Under sin långa karriär har hon arbetat med flera framgångsrika och numera klassiska uppsättningar i både Sverige och internationellt, men som kvinnlig scenograf i en manligt dominerad teatervärld har hon även stött på hårt motstånd.

Mansdominerad teatervärld

När hon arbetade med en uppsättning i Salzburg i Tyskland på 1980-talet vägrade den tekniska chefen att prata med henne över huvud taget och satte upp ett skynke för att slippa se henne under repetitionerna.

– När vi satte upp Peters pjäs Marat/Sade i Berlin på 1960-talet var jag den första kvinna att göra scenografi i Tyskland. Men när vi fick se programmet var jag inte nämnd alls. Vi gick upp till teaterchefen och protesterade men hans svar var bara att ”det är så gulligt när en hustru hjälper sin man.” Jag tillhör den generationen.